Del 5 Arvid och livet efter

En vårdag kom han, älskade Arvid. Återigen fick jag glädjen över att bli mamma. Emma blev storasyster och vi blev tvåbarns-föräldrar, jag och Kalle.
 Jag hoppades så att NU, nu skulle allt bli bra,vi skulle bli den där familjen jag hoppades på. Men det blev ju inte så.

Jag lärde känna lite nya människor, genom BVC och andra mötesplatser för familjer. Utåt sett var jag en lycklig kvinna. Men inombords var det en berg och dalbana. Likaså vårt familjeliv.
Återigen var amningen på tal, "en riktig mamma ammade sitt barn" sa Kalle. Men precis som med Emma, fick vi börja ge flaska tidigt.
Jag fick höra att jag var självisk, elak och en dålig mamma.

Nu började Kalle bli ännu mer svartsjuk på barnen, helt plötsligt var de två små som pockade på min uppmärksamhet. Han började vara ute mer på kvällar och helger, spelade och drack upp en massa pengar.

Han kunde blir arg för minsta lilla grej, ett minne som alltid har funnits i mitt bakhuvud var när vi hade kommit hem från min mammas hus en dag. Emma hade fått en liten ängel i present av mormor innan vi åkte. När vi väl var hemma var ängeln borta, vi hittade inte den någonstans.
Kalle blev rasande, skrek åt mig ( och Emma) "- se till att hitta den innan jag kommer hem, annars vet du vad som väntar"
Och smällde dörren bakom sig när han gick ut.

Klumpen i magen, rädslan och paniken över att hitta denna jävla ängel. Åh, jag minns det som igår! Vilken ångest!  När vi äntligen hittade den, kände jag SÅN lättnad, jag kramade om Emma hårt och började andas igen.
När Kalle kom hem och såg ängeln sa han lugnt "-va bra att ni hittade den"
Som att inget hade hänt.

Det var ofta så här, som Mr Jekyll och Mr Hyde. Två personligheter. En som älskade och en som hatade. Han höjde mig till skyarna ena dagen och sänkte mig som ett skepp andra dagen.

DET RELIGIÖSA

Kalle fick ångest när han hade druckit eller spelat upp våra pengar. Då vände han sig till Gud, han var först på plats i kyrkan varje söndag, han bad och bad och bad. Han var den frommaste av dem alla, varje söndag.
Hemma gick det där fromma överstyr. Sena nätter satt han uppe och läste Bibeln. Vissa nätter väckte han även mig. Då skulle jag antingen höra när han läste för mig om hur människor skulle leva, eller så skulle jag, genom högläsning, läsa två speciella Bibelstycken;

1. Det ena var hämtat från 1 Mosebok och handlade om när Lots hustru såg sig om, och tittade på sin gamla stad, sitt gamla liv. Trots att hon inte fick. När hon gjorde detta blev hon förvandlad till en saltstod.

2. Det andra kom från Johannesevangeliet och berättade om när Jesus förhindrade en kvinna från att bli stenad till döds. Kvinnan hade ertappats med att vara otrogen och skulle straffas. Jesus sa till kvinnan, när stenkastarna hade gått därifrån, att även hon skulle gå, men hon fick inte synda mer.

Under våra år tillsammans, återkom dessa två stycken om och om igen. Jag blev antingen jämförd med Lots fru, eller med Synderskan. Jag var en idiot, hora, jäkla svensk, tjock.

SLÄKTEN

Vi åkte till Kalles hemland, till hans familj. Emma var 4 och Arvid var 1. Vi bodde hemma hos hans familj; vi fyra plus hans föräldrar, i en 2:a. I tre veckor.
( När vi umgicks med min familj skulle vi MAX sova över en natt. Helst inte det heller)
Flera kvällar stack han ut med sina kompisar, som inte hade familj. Jag & barnen fick stanna hemma, med föräldrarna som inte kunde engelska. När jag påpekade att vi också ville göra roliga saker, fick jag höra att jag var elak och otacksam. Tyckte jag inte om att umgås med hans familj?

För Kalle var det viktigt att visa upp sig, visa upp sin familj och att han hade pengar ( som vi inte hade igentligen) Han köpte parabol till sina föräldrar, han investerade i en lägenhet i området, han köpte dyrt kött till hela familjen.

Vi gick till hans hemkyrka, som en stolt tupp rörde han sig bland folket, alltid ett steg före mig. Hejade glatt på alla, den förlorade sonen hade återvänt.

Det var också en återkommande grej, han inkluderade aldrig mig i samtal. Var jag bredvid och han och hans vänner pratade sitt hemspråk, översatte han aldrig. Bara om jag frågade. Och då fick jag skit efteråt; varför gnällde jag, jag kunde ju se till att lära mig hans språk istället (precis som han hade lärt sig svenska), jag var inte social med kvinnorna.

Emma hade aldrig sovit över hos någon, ingen hade någonsin fått passa henne, inte ens min mamma.här i Sverige.Detta hade Kalle bestämt. Helt plötsligt bestämde han, tillsammans med sin syster, att Emma skulle sova över hos henne och hennes familj. Och jag kunde bara se på när hon åkte iväg. På kvällen pratade vi i telefon och hon var så ledsen. Jag var ledsen.
Kalle, ja han hade som vanligt stuckit ut med kompisar.

DEL 4 Den nya staden..

Vi skulle börja om, få en nystart. Nu skulle vi äntligen bli den där familjen som jag hade drömt om.
I den nya staden skulle vi få en ny chans, ett nytt liv.

Kalle hade kommit in på en utbildning, jag hade börjat på mitt nya arbete. I början var det bra.
Vi trivdes båda med våra nya sysselsättningar, Lägenheten vi hyrde låg centralt, vi började umgås med en av mina kollegor och hennes familj.

Men verkligheten knackade snart på. Man borde ju tycka att Kalle, vid det här laget, skulle ha skaffat sig ett socialt umgänge, fått vänner mm. Men i hans värld så umgicks par med andra par. Bara.
Problemet var bara att min kollegas man var muslim. Kalle gillade inte muslimer, inte judar, inte ateister..ja han gillade egentligen ingen, som inte var kristen. Kristen i hans ögon.

Kalle gillade inte min kyrka, inofficiellt. Utåt sett hade han ju hängt där mycket, varit engagerad, varit social & trevlig. Alla gillade honom. Han ställde sig in hos alla.
Men när vi var själva, då var det andra ord. Min kyrka var falsk, människorna i den var idioter, och vi tillhörde absolut inte Gud. Vi var inte kristna.
Så i och med flytten, försvann också de människor, vi tidigare hade umgåtts med. Ny stad : nytt liv menade han.
Min umgängeskrets blev mindre och mindre, min isolering större och större. Vi slutade umgås med kollegan och hennes familj.

Det var också viktigt för Kalle att visa andra hur bra vi hade det, hur duktig hans dotter var, hur vacker hans fru var..han överöste mig med beröm när vi var med andra, skickade foton hem till sin familj etc.

Den ekonomiska misshandeln startade; trots att jag var delaktig i att försörja familjen ( han hade CSN), så fick jag inte ansvara för mitt eget bankkort, jag fick inte köpa vad jag ville, och behövde jag pengar fick jag be honom om det. Han hade stenkoll på mitt bankkonto.

Vi började engagera oss mer i hans kyrka, som låg på en annan ort. Det kom så småningom att bli vår enda sociala träffpunkt, enda gången i veckan som vi träffade andra människor på fritiden. Jag räknade människorna där som mina vänner..

Den här bergodalbanan, ena stunden hissa och i andra stunden dissa. Ena stunden var man drottning och i andra stunden var man slav. Det som man i början reagerade på, blev till slut vardag och normalt. Och det kunde gå dagar  emellan ibland mellan incidenterna. Men Kalle var som en tickade bomb har jag insett nu i efterhand..Minsta grej kunde utlösa hans ilska.

Mitt arbete var mitt andningshål, där fick jag vara Sara, någorlunda iallafall.

Jag kunde nu bli straffad på olika sätt, när jag gjort något som han ansåg vara fel; 

*han slutade prata med mig och nonchalerade mig totalt ( kunde pågå i dagar)
*han kunde slänga mina ägodelar i soptunnan, tex gamla fotoalbum från min tonår.
*prata nedlåtande till mig
*slå mig eller sparka efter mig
* ta sönder saker 

Hans svartsjuka blev också mer påtaglig, han började anklaga mig för att vara otrogen, att Emma inte var hans. Han påpekade flera gånger att hon var väldigt lik min styvfar och gav pikar om att det var han som kunde vara hennes biologiska pappa. För att min styvfar inte hade några egna barn och min mamma var för gammal för att skaffa fler.
Jag hade alltså fungerat som avelskossa och han själv fanns bara med i bilden som täckmantel.

Fanns det några likheter? Nej, inte det minsta. Hon hade sin pappas drag med brunt hår och bruna ögon.

3 år efter att Emmas födelse, blev jag gravid igen. I Augusti 2005 kom han, Arvid. Min son.

Det där med att tvätta i tvättstuga...

En simpel sak som att tvätta. Jag flyttade hemifrån när jag var 20. Träffade Kalle fem år senare. Alltså hade jag skött min egen tvätt i 5 år, utan hjälp från någon. Jag visste hur man tvättade med andra ord.
Till och med det hade han dock anmärkningar på.
HAN, som aldrig hade tvättat själv utan fått hjälp av sin mamma, skulle bestämde hur vi skulle tvätta våra kläder med mera.

Allt i 60 grader, snabbtvätt och med extra sköljning. Varken mer eller mindre. För då...

Vår tvättstuga låg i källaren på vårt hyreshus. När det var dags att tvätta, gjorde antingen han det själv, för att det skulle bli rätt. Eller så fick jag göra det, oftast tillsammans med någon av barnen.
För han ville vara säker på att jag inte träffade någon i smyg.
Hade jag nån gång gått ner själv, och varit borta mer än han tyckte var rimligt, ja då hade jag varit otrogen. Det var den ENDA rimliga saken till min försening i hans ögon.
Till och med när något av barnen var bebis och följde med ner,

Vem hinner ha sex i en tvättstuga på 5 minuter samtidigt som man har en liten bebis i famnen...

Jag fick inte heller vika tvätten i tvättstugan, det skulle göras i lägenheten.

Hur förklarar man något man inte ens själv förstår?

Jag har fyra barn tillsammans med Kalle. Två pojkar och två flickor. Barn har sett två sidor av sin pappa. Den snälla ( utifrån hans premisser) och den elaka. Det är så de pratar om honom, benämner honom. Den snälla pappa och den elaka pappa. Båda finns i deras minnen.
När de vill, pratar vi om det. Jag försöker svara så gott jag kan, men ofta blir mitt svar: " Jag vet inte"

JAG VET INTE...hur kan man förklara något som man inte själv ens förstår.? Hur ska man kunna säga något enkelt och okomplicerat, när det mesta är rörigt?

Det har aldrig varit mitt mål att hänga ut Kalle, på något sätt, varken här eller på andra sociala medier, inte heller när jag pratar med barnen om honom.
Det är inte jag.Det skulle inte hjälpa mig. Jag försöker alltid att vara diplomatisk i samtalen med barnen. För jag önskar att de kunde haft en bra pappa, en snäll pappa, hela tiden. En frisk pappa. Det säger jag till dem också.

Sedan två år tillbaka har de inte träffat honom, När allt uppdagades. När myndigheterna kopplades in.

Och barnen mår bättre utan honom, utan den pappan som de växte upp med. De är tryggare i sig själva, de får lov att vara barn, de får leka med andra barn, De får göra saker de inte fick göra innan som tex skolaktiviteter. Deras skolresultat har förbättrats så mycket. De ler och skrattar, de har ingen klump i magen när de går hem från skolan.

Det är väl det som gnager i dem oxå,  Att de kan sakna den, i deras ögon, snälla pappan. Men hade han kommit tillbaka i deras värld igen, hade de förlorat allt det som de har nu. FÖR HAN HADE ALDRIG TILLÅTIT ATT DE LEVDE SOM DE GÖR.

ALDRIG...

DEL 3 Barnet

Ungefär ett år efter att vi hade gift oss, kom hon. Dottern. Världens vackraste lilla. En liten tjej som höll på att bli förlorad ens innan hon tog sitt första andetag. Efter en långdragen förlossning kom hon ut, utan att andas. Det där skriket dröjde. Jag trodde hon var död, borta. Hennes agparpoäng var låga.

Sen fick de igång henne, poängen steg och min bebis fanns där. Fin, liten och vacker.

Men den fina lilla, skapade svartsjuka hos sin pappa. För att han var tvungen att dela mig med någon. Ena stunden sprack han av stolthet, visade upp henne för familj och vänner. Andra stunden trädde djävulen fram och gjorde både mig och lilla E illa.

Redan här, inser jag nu, visade han sin sjuka sida. Men jag såg inte, jag tror att jag hamnade i nån slags förlossningsdepression. Jag var så rädd att förlora min dotter, rädd att min lilla skulle försvinna. Så länge hade jag önskat mig barn, och nu var hon här.

Kalle började utöva sitt begär av makt, han visste vad som var bäst för Lilla E. Mina kunskaper blev ifrågasatta och hånade. Det var han som visste hur man skulle sköta ett barn, det var han som visste vad hon behövde.
Min amning kom aldrig igång, jag hade helt enkelt inte tillräckligt med mjölk. Vi började ge ersättning, under hans bevakning. För amma, det skulle man. En RIKTIG mamma ammade. Jag var självisk som gav ersättning.
Efter några månader försvann min mjölk helt, men det sa jag aldrig. Jag fortsatte att låtsasamma i ytterligare några månader, av rädsla. Dottern var nöjd att få ligga vid bröstet och sutta, även om det inte kom någon mjölk.

Kalle varvade från att vara världens bästa man och pappa, till att vara den värsta. Han hotade med att ta dottern ifrån mig och sticka till Danmark, där han hade vänner. HAN SKULLE TA VÅRT BARN IFRÅN MIG...
Hans sjuka misstankar och paranoiditet började visa sig; Julen 2001 hade vi köpt tre chokladkalendrar. Dessa blev förmodligen kvarglömda i affären, men i hans värld var det kaos; antingen hade min mamma snott dem eller så hade någon nyckel till vårt hus och hade gömt dem för oss.

Han slog lilla E, med handflatan drämde han till henne i rumpan, för att hon skrek...Hon skulle lära sig att veta VEM som bestämde. Han slog henne så hårt att det blev ett stort märke efter handen.

I och med graviditeten hade vi slutat att sova i samma säng, då han menade att jag snarkade för högt.
Vi sov aldrig mer tillsammans...


Varför gick jag inte, undrar ni kanske? Jag lämnade två gånger, jag flydde två gånger. I panik sprang jag, med E i famnen, över till grannarna. Sen kom mina föräldrar och hämtade mig.
Och varje gång gick jag tillbaka till honom, för han lovade att aldrig mer göra om det. Han älskade ju oss, vi var hans allt.
Grannarna, de som jag hade flytt till, frös ute mig. Pratade skit om mig. Jag kände mig oerhört ensam i min situation. Kalle fick mig oxå att tro illa om min familj. Att de egentligen inte älskade mig.

Jag var ju ingen bra människa, men HAN älskade mig ändå. Han skulle förändra mig till det bättre.
( Under min skoltid var jag mobbad,  så min självkänsla var inte den bästa. Han visste det och kunde därför bryta ner mig)

Utåt sett var vi en lycklig liten familj. Vi hängde mycket i min kyrka ( då hans inte fanns i stan), engagerade oss ideellt.


Efter 10 månader var jag tvungen att börja arbeta, Kalle studerade svenska och jag var den som skulle försörja oss. Lilla E började på förskola.
Jag vantrivdes på mitt arbete, en av mina grannar var även en kollega. Hennes skvaller om mig gjorde att jag blev utfryst där oxå.

Jag sökte, och fick ett nytt jobb på ett privat äldreboende.( Där jobbar jag fortfarande).
Då jobbet låg i grannstaden, beslöt vi oss för att flytta dit..

DEL 2 Ny stad...

Jag hade ju vikarierat där på macken, och jag trivdes väl inte så bra. Men det var ett jobb, det var en inkomst.. Men att jag hade ett jobb, att det var jag som drog in pengarna, det kunde han inte tåla. Han kunde komma till mitt arbete och tycka att jag kunde gå hem tidigare, att jag skulle ägna honom tid istället för att jobba.Och när jag sa nej, blev han sur och ställde till en scen.
Vi väntade också på besked om han skulle få uppehållstillstånd eller inte.

Jag fick ett nytt jobb,fast anställning, som undersköterska i en ny stad.Beskedet kom att han fick lov att stanna i Sverige. Vi började planera för ett nytt liv i en ny stad..

Hur tänkte jag här? Hur kunde jag tillåta mig själv att bli behandlad så här? Jag tror att dels så kände jag ett ansvar, jag hade ju "tagit hit " honom. Att det var mitt fel. Skulle jag lämna honom på gatan, vind för våg?
Sen var jag ju kär, jag ville ju ha det livet jag alltid hade drömt om med man och barn. "Och han var ju snäll, han var ju inte elak hela tiden" 

FÖRHÅLLANDET KOM TILL ATT BLI SÅ HÄR GENOM ÅREN, SOM EN BERG & DALBANA. MAN ÅKTE UPP OCH ALLT VAR TOPPEN, MAN ÅKTE NER OCH SKITEN KOM. Ömma ord varvades med elaka.

Magen växte, så även hans svartsjuka. En gång när vi var ute slog han mig med öppen handflata över kinden, en annan gång kastade han stenar på mig för att jag hade glömt ta med ett kvitto...
Elakhet varvades med ömhet. Jag blev mer och mer isolerad från familj och vänner. Jag blev mer och mer beroende av honom.
Minnena från graviditeten är diffusa, jag tror att det var själens sätt att överleva mentalt. Men jag har två händelser som inte glömts bort;

1. När han tvingade mig att ta en spindel med bara händerna, jag som hade stor fobi för insekter. Han drog in mig på toaletten med ett hårt grepp om mitt hår. Skrikandes och gråtandes bad jag att få slippa. Detta var hans sätt att bevisa att det fanns inget som hette fobi. Hårbotten ömmande länge

2. Jag tvingades dricka nån äcklig sörja som hade blivit över när jag skulle diska.


Utåt sett var vi ett nyförälskad par, vi tillhörde varsin frikyrka men delade den kristna tron, två människor på väg att få sitt första barn. Vissa dagar var vi det jag drömt om; han överöste mig med kärlek, tog hand om mig, tröstade mig, peppade mig.

DEL 1 Hur det började och första slaget...

År 2000 lämnade jag Sverige, jag hade fått mitt hjärta krossat och tyckte inget var roligt. I samma veva fick jag ett jobberbjudande; en god vän hade startat ett företag i Spanien, ville jag komma och jobba hos henne?

Hade inget som höll mig kvar i Sverige, så jag tackade ja. Jag skrev kontrakt på 6 månader, Jag åkte i Januari. Väl på plats, under en affärslunch, träffade jag honom. Kalle. Charmig som tusan, Och jag föll, jag föll hårt. Jag som längtade efter kärlek från en man, att få uppmärksamhet, får känna mig vacker. Jag fick allt det där. Eller..Jag trodde jag fick det allt det där..

De 6 månaderna gick snabbt, jag vantrivdes på mitt jobb, men stannade på grund av honom. Redan här började han prata om äktenskap. Att han skulle följa med mig hem till Sverige.
Redan här började han ifrågasätta de jag umgicks med.

REDAN HÄR..men jag såg inte varningssignalerna.
Jag var så kär och tyckte det var lite romantiskt med hans planerande och hans svartsjuka.

I juni åkte jag hem, fast besluten att åka ner igen, så fort som möjligt. Runt midsommar upptäckte jag att jag var gravid, jag gjorde abort då jag inte var redo.Jag tog det beslutet.  Under alla de år vi sen var tillsammans, så pratade vi aldrig om det.

I augusti/september hade jag ordnat ett nytt jobb, i hans stad. Jag åkte dit, Kalle mötte mig på flygplatsen med blommor. Jag hade lyckats skaffa ett rum i ett kollektiv.
I september/oktober gifte vi oss. Borgligt. Inte ens med ordentliga ringar. Inte med några nära och kära runt omkring oss. Bara vi och två av hans manliga vänner som vittnen. Ingen visste om att det skulle ske, mer än vi fyra.  Då upplevde jag det som romantiskt, att det skulle vara VÅR stund, nåt mellan oss två. Nu vet jag att hade mina nära och kära vetat, hade de stoppat mig.Därför var det så hemligt.

Och folk reagerade, såklart de gjorde, från min sida iallafall. Hans familj såg nog på det annorlunda, tror jag. Kanske såg de en chans för deras son att få en chans i ett nytt land, kanske var de glada över att han flyttade och inte var deras problem längre. Jag vet inte.

Jag blev nu mer och mer strikt hållen när det gällde vem jag umgicks med, Han bestämde vilka som var lämpliga eller inte. Han varnade mig för sina egna vänner, då de enligt honom var falska. Den enda jag kunde lita på var honom.
Jg ändrade också på mitt eget sätt att vara; jag gjorde allt för att hålla honom på bra humör. Jag kom med små lögner eller ursäkter för att allt skulle vara bra. Jag ville vara allt för honom, för han var allt för mig.

I oktober/november flyttade vi tillsammans till Sverige. Flyttade in till min familj. Ingen av oss hade jobb, vi levde på soc och hans krav på mig blev större och större. Mitt land: mitt ansvar för oss.

Hans ord var sedan under alla våra år tillsammans; " Om du verkligen vill ha något, Sara..då fixar du det!  Vill du inte ha det egentligen, utan bara gör det för att jag säger det, då fixar du inte det"

Det var mitt ansvar att ordna eget boende till oss, mitt ansvar att skaffa ett jobb och tjäna pengar...mitt jobb att försörja oss. I alla år försörjde jag oss...

Jag ordnade boende till oss, jag ordnade ett vikariat åt mig själv på en bensinmack. Kalle gick och studerade svenska. Jag blev mer och mer isolerad från mina gamla vänner, De var inte passade eller pålitliga enligt honom.

I vårt nya boende kom det första slaget. En kväll där i vår lilla etta. Jag vet inte vad vi hade pratat om precis innan. Jag kommer bara ihåg att jag sattpå köksgolvet, invirad i mitt täcke, kramades min barndomsnalle. Tårarna rann. Kinden brände efter slaget. Jag var i förtvivlan.

Han kröp tätt in till mig, gråtandes han med. Han bad om förlåtelse och lovade att det aldrig mer skulle hända igen. Efter några minuter tittade han på mig. Hans ögon var svarta, annorlunda.
Han sa: " Kramar du den där jävla björnen fler gånger, tar jag i sönder den. Du får bara krama mig"
Slet nallen ur min hand och kastade iväg den.
Han gick och la sig för att sova. Jag satt kvar. Morgonen därpå var det som att inget hade hänt...

Två dagar senare upptäckte jag att jag var gravid...